Ny teknik bryter mot gamla strukturer

”Kanske är det så att vissa personers status och ställning bygger på att man har ett stort kontor och/eller att man är ofta och länge och synlig på sin arbetsplats. På sitt stora rum. Vilket på något sätt gestaltar en hårt arbetande människa. Utan att (kanske) någon vet riktigt vad personen inne på det stora kontoret gör.”

 

Motstånd mot förändring är ett återkommande tema i den litteratur som berör arbetsliv och arbetsorganisation. Utgångspunkten brukar vara att initiativet formuleras i toppen för att sedan föras in nedåt i organisationsleden, och i denna uppifrån och ner process uppstår motstånd i olika former och på grund av olika anledningar. I litteraturen lyfts ofta brister vad gäller kommunikation och känsla av delaktighet fram som förklaringar.

Det vi vill diskutera idag handlar dock inte om motstånd mot förändringar som initieras av chefer och i ledningsgrupper, utan istället vill vi lyfta frågan vilken roll tekniken spelar. Vilket förändringstryck initieras när ny teknik introduceras? Teknik som utvecklas på andra arenor och som såväl organisationsledningar som anställda måste förhålla sig till. Om vi försöker visualisera denna process kan vi se det som att förändringen varken kommer uppifrån eller nerifrån, utan från sidan in i organisationen i form av ny teknik. Det handlar inte om teknikdeterminism – det är människor i organisationen som tar till sig tekniken, dess möjligheter, och som väljer att använda tekniken. Det kan handla om teknik som får en såväl begränsad som avgörande roll. Kanske till och med med potential att i grunden förändra hur arbetet utförs. Och, som vi ska se, som stöter på motstånd både från informella maktordningar och chefer och ledningar.

Vi vill lyfta denna typ av förändring och motstånd för att bidra till insikt i varför vissa processer inte blir genomförda fullt ut och andra helt avstannar. Mer specifikt handlar det om initiativ till ökat arbete på distans (utanför arbetsgivarens lokaler) samt införande av Aktivitetsbaserade arbetsplatser. Dessa nya former att utföra arbete har i stora delar möjliggjorts genom ny teknik som inneburit att arbete inte längre är lika bundet till en specifik plats.

Och här är grejen. Genom denna utveckling har vissa maktordningar kommit att utmanas. Det handlar, menar vi, om hur arbete synliggörs och värderas. Kanske är det så att vissa personers status och ställning bygger på att man har ett stort kontor och/eller att man är ofta och länge och synlig på sin arbetsplats. På sitt stora rum. Vilket på något sätt gestaltar en hårt arbetande människa. Utan att (kanske) någon vet riktigt vad personen inne på det stora kontoret gör.

Och det är i detta sammanhang som ny teknik och nya arbetsformer utmanar gamla maktordningar. För när arbete inte längre är lika rumsbundet och närvaro på kontoret inte nödvändigtvis är samma sak som arbete kommer ett ökat fokus på vad som faktiskt görs, m a o grunden i ett aktivitetsbaserat förhållningssätt, snarare än var vissa personer vistas under vissa tider på dygnet. Härigenom, menar vi, utmanas vissa personers ställning. Kanske de personer som varit länge på arbetsplatsen och erhåller sin position på basis av närvaro och synlighet.

Vi menar dock att, även om det kanske är en smärtsam process, är det nödvändigt att lyfta denna problematik. Hur vi synliggör och värderar arbetsinsatser. Vill organisationer attrahera yngre medarbetare med möjligheter till att i viss utsträckning styra sin arbetstid går det samtidigt inte att möta dessa med en kultur som enbart premierar närvaro och synlighet.

  • Skriv ut artikeln!
  • Facebook
  • TwitThis
  • del.icio.us
  • Google
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Pusha

Speak Your Mind

*