Aktivitetsbaserade arbetsplatser utmanar bilden av arbete

Det där med arbete är inte en helt enkel sak. Och då tänker jag inte på själva arbetet i sig utan snarare hur det ska definieras och avgränsas från andra aktiviteter. Frågan är inte ny och jag har heller inte för avsikt att på något sätt täcka in diskussionen. Med tanke på utvecklingen i dagens arbetsliv är det dock rimligt att ställa en lite mer avgränsad fråga:

”Ska arbete i huvudsak ses som en plats man går till eller är det snarare någonting man gör?”

Ibland får jag intrycket av att kontoret och åttatimmarsdagen är storheter givna av gud. Det är ett enkelt, och även bekvämt sätt, att inom ramen för tjänstmannayrken definiera arbete – att sitta bakom sitt skrivbord åtta timmar om dagen. Då mycket av dagens kunskapsintensiva arbete är tämligen flyktigt och svårt att begränsa och beskriva blir aktiviteten att sitta på kontoret under vissa tider ett sätt att gestalta en hårt arbetande människa. I tidigare inlägg – Det är hjulet som gnisslar som får oljan – har vi även visat att det är ett beteende som premieras och belönas av chefer. Det är inte svårt att förstå var denna bild av arbete kommer ifrån. Tydligt är att det är fabriken med dess fasta arbetsstationer som utgör förebilden. Inte desto mindre blir den problematisk när människor som inte sitter klistrade vid sina kontorsstolar under vissa tider misstänkliggörs.

Nu är dock en ny (ja, nygammal i alla fall) trend på frammarsch inom kontorslösningar. Och det är då självklart det aktivitetsbaserade kontoret jag talar om. Eller ABW som det populärt heter. Utan att sälla mig i den växande gospelkör som lovsjunger denna trend, vill jag dock lyfta fram hur idén om ABW på ett grundläggande sätt faktiskt utmanar vår, om jag får kalla den, industriella bild av arbete. Detta då den på ett mycket tydligt sätt fokuserar arbete som aktivitet eller uppgift snarare än plats. Tanken bakom ABW är nämligen att det är arbetsuppgiftens karaktär som ska avgöra var du arbetar. Istället för ett antal fasta arbetsplatser ska kontoret istället utformas för att passa olika aktiviteter. Det kan t ex handla om tysta rum, öppna mötesytor och grupp- och diskussionsrum av varierande storlekar. Följaktligen kommer arbetsuppgiften att styra var man jobbar. Det blir upp till den enskilde individen att göra denna avvägning något som ställer nya krav på såväl medarbete som ledning.

Enligt artikeln An end-user’s perspective on activity-based office concepts (finns i fulltext i en tidig version) har detta sätt att organisera och tänka kring kontoret sin upprinnelse på 1980-talet och gick då under namnet CoCon-office (COmmunication andCONcentration) vilket på ett enkelt sätt beskrev hur olika arbetsuppgifter krävde olika miljöer. Jurian van Meel daterar, i artikeln The origins of new ways of working, starten för utvecklingen ännu tidigare och hänvisar till IBM:s försök med så kallade ”non-territorial office” i början av 1970-talet, där fasta (personliga) arbetsplatser ersattes av gemensamma delade ytor (vilket förklarar begreppet icke-territoriell) anpassade för olika aktiviteter. Syftet bakom förändringen (vilken känns igen i dagens beskrivningar över nyttan med ABW) beskrevs som:

”The project’s aim was to “improve and increase the sharing of problems and experience” within the group. The basic premise was that “people will not remain at the same work station, but will position themselves wherever they can work most effectively at a given time” (Allen and Gerstberger, 1971). By moving around, employees might more frequently see and meet each other, which consequently might result in better communication.”

För svenska förhållande var Enator tidigt ute att anamma utvecklingen under mitten av 1980-talet, dock under namnet ”Flex-office”. I sin avhandling The Office-An Explorative Study. Architectural Design’s Impact on Health, Job Satisfaction and Well-Being, definierar Christina Bodin Danielson (på s. 19) flex-kontoret i termer som ligger väldigt nära hur ABW brukar beskrivas:

Vem som var först kan m a o debatteras länge. Så kan även konsekvenser i form av ledningsstrukturer och tekniska lösningar. Vi kan också spekulera i konsekvenser för hälsa och gruppklimat. Men för idag nöjer vi oss med att konstatera (eller kanske anta i alla fall) att denna trend i grunden utmanar bilden av arbete som en plats man går till till förmån för bilden av arbete som någonting man gör. Detta kan vi också anta öppnar upp för ett mer tillåtande klimat vad gäller att utsträcka arbetsytan till andra platser än arbetsgivarens lokaler. Positivt eller negativt får väl kanske framtiden utvisa. Ett nyckelord som återkommer inom de studier som beskriver ”New Ways of Working” är tillit. När vi inte kan se och övervaka arbetsprocessen och inte heller enkelt kvantifiera outputen blir det centralt att en kultur där tillit mellan medarbetare och mellan chefer och medarbetare finns central. Vi kan väl också anta att när vi då inte lika enkelt och tydligt syns på arbetsplatsen ökar betydelsen av synlighet och närvaro i det digitala rummet.

//Calle

Läs mer:

Appel-Meulenbroek, R., Groenen, P., & Janssen, I. (2011). An end-user’s perspective on activity-based office concepts. Journal of Corporate Real Estate, 13(2), 122-135.

van Meel, J. (2011). The origins of new ways of working: Office concepts in the 1970s. Facilities, 29(9/10), 357-367.