Förutom att bidra till brödfödan är arbete för många människor en grundläggande i självbilden och identiteteten. Kort sagt: arbete är en central del när vi försöker förstå vår position i samhället och relatera oss till vår omgivningen. Arbete bidrar därmed samtidigt till att (delvis) svara upp till frågan: ”Vem är jag i detta sammanhang?” samt ”Vilken är min position i relation till andra?”. Identitet (och kanske framförallt yrkesidentitet) ska ses som en dynamisk och komplex sak där en enskild person i samma stund kan ha flera identiteter, samtidigt som dessa många gånger skiftar över tid beroende på livsfas och position på arbetsmarknaden. T ex kan en person samtidigt betrakta sig som en ”volvoarbetare”, ”kollega”, ”chef”, ”gruppmedlem”, ”ingenjör” och en ”ambitiös och lojal medarbetare”. Som framgår av exemplen ovan kan en persons bild av sig själv i yrkeslivet vara relaterat till såväl individuella attribut som tillhörighet till olika sociala grupper. Vidare framgår att många av dessa roller är väl etablerade och har därmed sina givna normer och attribut. Eller enklare; förväntningar på beteende och sätt att uttrycka och gestalta rollen. Detta visste vi redan tänker kanske läsaren nu. Vad är nytt och vad är poängen…?
Jo, såhär. En intressant och bortglömd aspekt av yrkesidentiteter är att de, många gånger har en direkt fysisk gestaltning i rummet. Det handlar med andra ord om att vi under en arbetsdag iscensätter alla dessa roller på arbetsplatser runt om i landet. Med referens till Ervin Goffmans mycket läsvärda ”Jaget och maskerna”, där han utvecklar ett dramaturgiskt perspektiv på social interaktion, kan vi därmed säga att arbetsplatsen fungerar som en scen där vi dagligen spelar upp och gestaltar både chefer och sjuksköterskor och goda kollegor. För att nämna några exempel.
I detta sammanhang blir det då intressant att fråga sig: Vad händer med detta drama när kuliss, dekor och scen förändras på ett dramatiskt sätt. Som t ex är fallet vid införandet (eller snarare övergången till) ett aktivitetsbaserat kontor, vars princip bygger att ingen enskild person har en fast plats i rummet utan förväntas arbeta i olika ytor som rymmer olika funktioner beroende av arbetsuppgiftens karaktär.
En fast plats i en kontorsmiljö brukar i regel vara ett ställe där jag kan uttrycka vem jag är på just denna arbetslplats. Oavsett om det handlar om att ha det största kontoret, diplom, boksamlingar, bilder på barn eller för den skull närhet till en viss grupp där jag identifierar mig. När du kommer in på ett traditionellt kontor där individer har sina fasta platser i rummet (oavsett om det handlar om öppet kontorslandskap eller s k ”cell-kontor) kan du ganska snabbt få en uppfattning om såväl hierarki som vilka grupper och individer som befolkar detta ställe. Jämför vi med privatlivet kan vi t ex referera till inredningsprogram av typen ”Visa mig ditt hem så ska jag säga vem du är!”.
Jag är övertygad om att detta är en viktig aspekt att ta hänsyn till vid införandet av aktivitetsbaserade kontor. Och då inte enbart att förändringen kan hota självbilden hos de anställda utan även att den kommer att utmana maktordningar. För yrkesidentitet handlar inte enbart om vem är jag i detta sammanhang och vilken är min relation till andra utan även: ”Vilket är mitt värde?”. Följaktligen har individers över- och underordning tidigare kunnat gestaltas i rummet. När detta förhållande hotas kommer det oundvikligen leda till rädsla och försvar. Det kan även vara värt att fundera på och diskutera ”Vad är en god kollega?” i detta sammanhang när det inte alltid innebär att vara rumsligt närvarande och på ett konkret sätt vara ”till hands”. Och vidare: hur kan jag gestalta en hårt arbetande och ambitiös medarbetare när jag inte har en fast plats där jag kan ses huka över mina viktiga arbetsuppgifter från arla morgon till sen kväll?
Vidare läsning:
Aktivitetsbaserade arbetsplatser utmanar bilden av arbete
//Calle
Speak Your Mind