Ursprungligen publicerat på cybernormer.se februari 14, 2013. Återpubliceras här pga av efterfrågan då cybernormer.se ligger nere.
En central utgångspunkt i forskningsprojektet ”Ska du gå hem redan?” är att digitaliseringen av arbetslivet medfört omfattande förändringar för hur vi ser på och förhåller oss till frågor som rör arbete i allmänhet och vad som är att betrakta som arbetstid i synnerhet. Genom bärbara datorer, smarta telefoner och trådlösa nätverk har traditionella ramar och gränser för arbete sprängts. Kallbad, tåg och caféer kan följaktligen fungera som fullgoda arbetsrum. I linje med utvecklingen har även hemmet i större utsträckning kommit att fungera som en arbetsplats vilket inneburit att relationen arbete-/familjeliv även kommit att förändras. Vi har i en tidigare blogg t ex diskuterat framväxten av vobb (att arbeta och vara hemma med sjukt barn samtidigt). Genomgående för vår diskussion är att då fenomenet är tämligen nytt finns det inga etablerade normer på området som på ett enhetligt sätt påbjuder var, hur ofta, hur länge etc. det är rimligt/lämpligt att arbeta. Många gånger möts vi av olika och ibland motstridiga förväntningar på beteende – något som innebär att arbetstiden blir en förhandlingsfråga som ständigt måste omförhandlas.
Vi har så här långt i projektet i stora delar utgått från att denna förhandling sker i relation till normer som formuleras på arbetsplatsen. Att det är i relation till arbetsuppgifternas karaktär och förväntningar från chefer, kollegor och kunder som arbetstidens längd och förläggning bestäms. Självklart är individuella preferenser och förväntningar från en eventuell partner också centrala. Dock har vi inte funderat något vidare på hur denna förhandling sker i relation till barnet (om det nu finns ett sådant med i bilden). Vilken bild får de av den arbetande förälderns arbete? Hur lätt är det att förklara relationen mellan lönearbete och fritid för en tvååring – när uppenbarligen datorn används i båda fallen. En intressant artikel, Intuitive Innovators: Parents Designing Home-work Environments skriven av Paulina Yurman, beskriver hur denna problematik upplevs och hanteras av hemarbetande föräldrar. Här lyfts ett antal innovativa lösningar fram. Nedan ser vi t ex en lösning – att arbeta med en delad skärm där barnet kan titta på en film medan föräldern arbetar i ett word-dokument.
Arbete och lek i skön harmoni? Image © Paulina Yurman, 2012
Andra sätt som lyfts fram i artikeln är att skapa en låtsasarbetsplats åt barnet där barnet utrustas med en egen dator. Förvisso en ”cardbord computer”… men ändå! Detta för att tillfredsställa barnets naturliga instinkter att interagera och imitera. I andra fall får den digitala tekniken i form av iphones, dvd och Nintendo fungera som barnpassare medan föräldern arbetar.
Ser vi till forskningen på området talar t ex Tietze och Muson i artikeln The times and temporalities of home-based telework om att det finns olika strategier vad gäller att upprätthålla en balans mellan arbete och fritid för de som i olika utsträckningar hade hemmet som arbetsplats. Om man nu inte ville dela skärmen sitt barn beskriver forskarna hur deras respondenter sökte upprätta temporala och spatiala gränser för arbetet i hemmet. M a o under vissa tider och på vissa platser är jag inte tillgänglig som förälder, då jag arbetar. Det intressanta är att respondenterna beskriver sina arbeten som i huvudsak uppgiftsorienterade. De hade med andra ord blivit satta att lösa specifika uppgifter snarare än att arbeta vissa tider. Arbetstiden var följaktligen en egen konstruktion för att skapa ordning och struktur i hemmet. Om man så vill – en symbolisk gränsmarkör. På samma sätt visas i artikeln hur olika spatiala avgränsningar inom hemmet sökte användas. Både sätten förutsätter då rimligen att det finns någon annan som kan se efter barnet, alternativt att barnet är så pass stort att det kan ta hand om sig själv. Samtidigt visar studien på hur svårt det var att upprätthålla dessa gränser. Att vara där (i hemmet) men ändå inte (tillgänglig för interaktion).
”To manage physical presence with simultaneous notional absence requires the teleworkers to find solutions to this paradoxical situation. One family had developed a catchphrase which embodied a solution to this dilemma: ‘Pretend I am not here!’ (Roger, 36, manager of technical design team, teleworks abour one day per week).”
En strategi som respondenten samtidigt beskriver medför ett ständigt dåligt samvete. Något som ligger i linje med tidigare forskning kring det moderna gränslösa arbetslivet i relation till föräldraskap (se t ex genusforskaren Ylwa Elvin Novaks I sällskap med skulden från 2001).
Ser vi till amerikanska förhållanden används begreppet telecommuting eller telwork för att beskriva arbete som med hjälp att dator och internet utförs i hemmet. På hemsidan www.telecommutenews.com kan man under fliken Work & Family läsa vidare om olika tips och idéer om hur man bäst kan kombinera arbetslivet med familjelivet: Huruvida man ska hyra in en professionell barnvakt? Vad händer om barnet blir sjukt?
Här finns t o m en artikel – How telecomuting parents can plan for snow days – som berör frågan om hur man hanterar en krissituation där ett snöoväder hindrar barnvakten från att komma hem till telearbetaren. I denna krissituation får vi följande råd:
Pre-plan activities and special treats (like a new movie or toy) for your child to keep them occupied and remember that you’ll need to take frequent breaks in order to keep an eye on them. This may make your workday last a while longer so try to make compromises. Judge which projects must be completed by the end of the day and which can wait until the next business day. Keep in mind; you may have to put in few extra hours to complete everything.
När gränserna inte fungerar och allting flyter ihop ser vi en fullständig upplösning (i vart fall ur barnets perspektiv). Hur detta kan arta sig står att läsa i Yurmans artikel:
“Her youngest child, age 4, named her mother’s phone ‘work’, and asked questions such as ‘Mummy, can I borrow your work?’”
//Calle
Speak Your Mind