Jag arbetar extra på kvällen… men bara för att jag själv vill!

 

Projektet ”Ska du gå hem redan” (som studerar normbildning kring arbete och arbetstid inom kunskapsintensiv tjänsteproduktion) har nu börjat generera lite resultat från såväl enkät som kvalitativa intervjuer. Vi kommer löpande att diskutera vissa av dessa i bloggen kopplat till hemsidan skadugahemredan.se.

Dagens fundering rör bakgrunden till ett vanligt återkommande uttalande som visserligen varierar lite men som oftast låter någonting så här:

Jag arbetar ofta hemma på kvällen och ibland även på helgen. Kollar mail eller förbereder morgondagens presentation. Inte för att någon tvingar mig, utan för att jag själv vill!

Och då tänker kanske vän av ordning. Vad är problemet här? Detta verkar snarast vara ett utslag av när arbetsgivares och arbetstagares behov av flexibilitet samexisterar i skön harmoni. Barnen kanske kan hämtas lite tidigare på dagis och förlorad arbetstid kan istället tas igen när det bäst passar in i livspusslet. Med andra ord: Frihet under ansvar när det fungerar. Just möjligheten att med hjälp av mobil teknik och en Internetuppkoppling styra sin egen arbetstid lyfts även fram som någonting positivt i rapporten Kontoret på fickan – en studie om gränslöshet och mobilanvändning i arbetslivet som är sammanställd av Åsa Märs på uppdrag av Unionen. Texten som bygger på en studie av 2282 tjänstemän i privat sektor visar att 2 av 3 av de tillfrågade upplever att möjligheten att ha koll på jobbmail utanför kontorsarbetstid som någonting som underlättar arbetet och reducerar stress.

Det som får mig att fundera är den avslutande kommentaren. Som, nästan tvångsmässigt, följer efter konstaterandet att arbete utförs på kvällar: ”Jag gör det av egen vilja!” Och det jag funderar på då är:

Varför är det så viktigt att framhålla frivilligheten i denna handling? Vem har sagt att det inte är frivilligt? En tolkning av denna iver att lyfta fram frivilligheten är att det handlar om ett sätt försvara eller rättfärdiga sitt beteende. Vad är det man känner att man måste försvara och varför?

Kan det vara så att man känner att man bryter mot någon samhällelig norm. Att det under lång tid och i relation med industrialiseringen av samhället vuxit fram en bild av arbete som någonting som bäst utförs i arbetsgivarens lokaler och under vissa, på förhand bestämda, tider. Den rumsliga normen kopplat till arbete skulle då vara att arbete utförs på arbetsplatsen medan hemmet förväntas vara en plats för familjeliv och rekreation. Att arbeta i det egna hemmet blir därmed någonting udda och misstänkt. Och tidsligt, att arbete (i vart fall vissa typer av arbete) förväntas utföras under avgränsade och förbestämda tider på dygnet. Utifrån denna normkonflikt blir det nödvändigt att försvara handlingen inför andra. Man vill ju inte framstå som en yrkesnarkoman som inte kan och förmår finna mening utanför arbetet. Kanske är det också så att man har tidigare erfarenheter av att tvingas försvara beteendet och därmed närmast av gammal vana intar en försvarsställning även i intervjusituationen.

Å andra sidan kan det vara så att det finns en norm om förväntan på tillgänglighet under dygnets alla timmar. Den digitala tekniken medför att gränsen mellan arbete och fritid för många är låg. Uttalanden om frivillighet skulle då istället ses som individens  hävdande av kontroll och autonomi i relation till omgivningens förväntningar. Man positionerar sig som en professionell yrkesperson, som inte anpassar sig efter ett påbjudet tidsschema, utan som snarare brinner av engagemang och är lojal mot arbetsuppgiften. Lite som forna tiders läkare, präster och advokater som många gånger står som förebilder när yrkesgrupper och enskilda individer vill hävda sin professionalitet.

Kanske är det så att man känner att man behöver rättfärdiga beteendet inför sig själv. Att beskriva det rationella med att sitta och arbeta sent på kvällarna, på helger och kanske t o m under semestern. Jag gör det av fri vilja skulle utifrån detta synsätt bli ett mantra för att övertyga sig själv. I en ett tidigare blogginlägg skrev jag om vikten att om inte annat så inför sig själv framstå som rationell.

Människan har, om inte annat så inför sig själv, ett behov av att framstå som rationell. Att framstå som rationell innebär att hur vi upplever och tolkar världen, våra åsikter och attityder kring densamma samt vårt beteende står i samklang. När det finns en diskrepans mellan hur vi upplever och tolkar värden, våra attityder och vårt beteende, så uppstår det en form av spänning inom oss. En spänning som få av oss vill ha i våra liv.

D v s beteende, att arbeta sent på kvällar och kanske även på helger och semestrar, måste stå i samklang med andra värden såsom vad man uppfattar som viktigt och centralt i ens liv. Denna syn på arbete ligger också nära den samhälleliga norm som säger att vi ska förverkliga oss genom våra arbeten. Att arbete inte enbart ska ses som något instrumentellt som öppnar upp för självförverkligande på andra områden. Utan även ett sammanhang där man engagerar sig i sitt arbete på ett djupare plan.

Eller är det kanske helt enkelt så att alla dessa normer existerar samtidigt och vi exponeras för dem på olika sätt baserat på sociala sammanhang, våra olika roller i livet (som t ex vänner, arbetstagare och föräldrar) alternativt vårt kön eller ålder. Att dessa förväntningar många gånger är flertydiga och motstridiga. Denna typ av normpluralism, hävdar professorn i rättssociologi Håkan Hydén, är särskilt vanlig i perioder där samhället till följd av den teknologiska utvecklingen genomgår hastiga förändringar. I detta fall den digitala tekniken som öppnat upp för helt nya sätt att kombinera fritid och arbete. I detta sammanhang gäller det kanske då att hålla huvudet högt och att efter bästa förmåga navigera bland normer och – med en dåres envishet – hävda att man har koll på läget och att allt sker efter egen fri vilja.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

// Calle