Sänt i OBS den 29 oktober 2013 (lyssna på programmet Arbetsinsatser allt svårare att bedöma här) (Länk: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/273254?programid=503)

 

Ingress:

Dagens OBS handlar helt om synen på arbete och arbetstid. ”Den digitala teknologins möjligheter att överbrygga tid och rum väcker onekligen frågan om det finns risk för överutnyttjande av arbetstagare och om det därför behövs en reglerande skyddslagstiftning”, säger Calle Rosengren i programmet. Han är lektor i arbetsvetenskap vid Lunds Universitet och driver bland annat forskningsprojektet Ska du gå hem redan som handlar om arbetsmiljön på dagens ofta rumsupplösta, Internetbaserade och globala arbetsplatser.

_ _ _

För ett antal år sedan, när jag var nybliven doktorand, var jag ute på min första fältstudie för att studera området psykosocial arbetsmiljö inom vården. Med huvudet fullt av teorier och ambitioner satt jag nu mitt emot en sjuksköterska som numera arbetade som avdelningschef och försökte gräva i frågor som rörde hennes arbetsmiljö. Hon gav uttryck för en arbetssituation som uppfyllde kriterierna för ett hälsosamt och utvecklande arbete, enligt de teorier jag hade med mig. Arbetet var utvecklande och utmanande och hon hade möjlighet att utöva stort inflytande över det, till exempel genom att styra över sina arbetstider. Ändå gav hon uttryck för en press eller stress som var väldigt svår att sätta fingret på.

Det var först när jag satt och lyssnade på inspelningen ett par veckor senare som jag började höra vad hon egentligen sagt. Att hennes första fasa som avdelningschef var att någon skulle komma in och fråga: vad har du gjort idag? ”Ja, vad har jag gjort idag?” sa hon. ”Pratat med en massa människor. Ändå har jag haft fullt upp med jobb.”

Hon jämförde det sedan med sitt tidigare arbete, som sjuksköterska: ett jobb som var mer påfrestande men som varje dag ledde till konkreta resultat. ”Åh, jag har kört så många patienter till operation, jag har tagit så många blodprov, jag har tagit så många dropp, jag har lagt om så många sår” sa hon – för att avsluta med: ”det var ju ett riktigt jobb va!”.

Det där med vad som är att betrakta som arbete är inte en helt enkel sak. I det klassiska industriarbetet är förhållandet mellan tid, prestation och lön väl formaliserat och lätt att överblicka. En persons arbetsinsats kan på ett enkelt sätt utvärderas på basis av närvaro och antalet producerade enheter.

Även om det finns en debatt kring huruvida vi lämnat industrisamhället eller inte lever många arbetstagare idag i en helt annan tillvaro. Det rör sig till exempel om de som arbetar inom snabbt växande verksamhetsområde som bioteknik, energi och miljö, media- och spelutveckling. Den gemensamma nämnaren för den här typen av jobb är att organisationernas verksamhet sysselsätter en övervägande del högutbildad och kvalificerad personal, och att såväl arbetsprocess som produktionsresultat rör hantering av information. Många gånger sker arbetet i projekt där såväl slutpunkt som slutmål är ytterligt osäkra.

Dessa arbeten som vi vanligtvis kallar ”kunskapsintensiva” uppvisar med andra ord ett inslag av undflyende och svårgripbara moment. En arbetsdag kan bestå i att gå på möten och samtala med kollegor. Det finns med andra ord inte alltid något konkret bevis på arbetsinsatsen att visa upp i slutet på dagen! Även om man – som min avdelningschef – ”haft fullt upp med jobb”!

En konsekvens det här kan få för arbetstagaren kan sammanfattas i en fråga som säkert många hört, eller kanske själva ställt. ”Ska du gå hem redan?”

Nästan alla jag möter har någon berättelse om situationer där olika förväntningar och föreställningar om hur arbetet ska skötas, hamnat i konflikt. ”Jo, du vet på mitt jobb är där ett gäng som tycker att det viktiga är att vara på arbetsplatsen tidigt som tusan”, kan det låta. ”Sedan sitter de bara där… snackar skit och fikar! Medan jag som kanske kommer in lite senare, får höra att jag är en latmask och en smitare fast jag arbetar effektivt, stannar länge – och till och med tar med arbete hem!”

Många gånger stannar det vid sådant här korridorskäbbel. Men ibland går allting överstyr. Hovrätten i Malmö hamnade till exempel själva inför domstol efter en konflikt mellan ett hovrättsråd och dennes chefer. Hovrättsrådet hade nämligen så kallad förtroendearbetstid – vilket han tolkade som att han kunde arbeta när han ville så länge han bara slutförde sina arbetsuppgifter. Medan cheferna menade att en anställd, oavsett förtroendearbetstiden, måste vara på sin arbetsplats varje arbetsdag, åtminstone mellan nio och fyra.

Två personer, två perspektiv och två olika sätt att betrakta relationen mellan arbete och tid. Antingen bedöms arbetsinsatsen efter den tid som förbrukas av arbetstagaren. Med andra ord: arbete är det som sker i arbetsgivarens lokaler under vissa givna tider. Eller så bedöms arbetsinsatsen på kvaliteten på det arbete som gjorts. Med andra ord: arbete är vad som produceras i form av varor och tjänster och inte så mycket när eller var detta arbete utförs.

Jag kan se många poänger med att arbetslivet rör sig mer mot en resultatorienterad syn på arbete. Den möjliggör mycket större frihetsgrader för arbetstagaren att självständigt hantera var, när och hur arbete bäst utförs. Och inflytande och kontroll är faktorer som vi vet är centrala för att skapa hälsofrämjande arbetsplatser. Problemet med det resultatorienterade arbetet är att det ofta är svårt att bedöma vem som har bidragit till vad för att uppnå ett mål.

Och paradoxalt nog kommer det nu forskning som visar att vi faktiskt inte bedöms och värderas så mycket efter vad vi gör på arbetet, utan efter om det syns att vi är där. Om du spenderar mycket tid utanför kontoret kan det påverka såväl lönen som karriärmöjligheterna negativt. Det är huvudbudskapet i en artikel författad av forskare frånUniversity of California och University of North Carolina.

Författarna till artikeln framhåller att många löne- och bonussystem ger oförtjänt belöning till de som är mycket på kontoret – och då gärna efter ordinarie arbetstid. Vill du framstå som pålitlig ska du bli sedd sittandes antingen vid ditt skrivbord eller gå på möten. Vill du även framstå som hängiven gäller det att synas tidigt och sent på arbetsplatsen. Någonting som ligger väl i linje med Woody Allens berömda citat: åttio procent av framgång handlar helt enkelt om att dyka upp.

Och att det blivit så viktigt att synas och ta plats, är säkert en konsekvens just av att arbetsinsatser blivit så svåra att överblicka och bedöma. Vilket var vad vår avdelningschef gav uttryck för, i det inledande citatet. Men det medför problem, inte minst eftersom det upplevs som lika viktigt att vara närvarande på mail och i telefon, som att vara det på kontoret. Det sker på bekostnad av kreativa processer som kräver sammanhållen tid för eftertanke och reflektion. Om du försöker tänka eller skriva någonting som kräver lite mer tankearbete tar det ca 20 minuter att komma in i ett tillstånd av Flow. Innan detta tillstånd uppnås har säkert Outlook-klienten uppdaterat din maillåda och med ett litet pling informerat dig om du har mail att läsa.

Jag är lika övertygad om att det inte finns något enkelt svar på hur situationen ska lösas som att den ändå kräver en bred och öppen debatt om hur, när och var vi arbetar. Och det är inte enbart sociala normer som formats efter industriarbetets realiteter – utan även de arbetsrättsliga regelverket bygger i stora delar på en tämligen förlegad syn på arbete.

Som Peter Andersson, forskare vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet konstaterar i en aktuell avhandling, är arbetsmiljölagstiftningen föråldrad. Dagens regler är i hög grad samma som i 1889 års yrkesfareslag och har svårt att förebygga det moderna arbetslivets hälsoproblem. Det finns över hundra specifika föreskrifter från Arbetsmiljöverket som rör den fysiska arbetsmiljön, bland annat fem om tryckkärl. Men fortfarande saknas det föreskrifter för förebyggande av stress.

Den digitala teknologins möjligheter att överbrygga tid och rum väcker onekligen frågan om det finns risk för överutnyttjande av arbetstagare och om det därför behövs en reglerande skyddslagstiftning. Samtidigt har arbetslivet förändrats i riktning mot en ökad individualisering, delvis till följd av den digitala teknologin, och frågan är i vilken mån, och på vilket sätt, en generell lagstiftning skulle vara en fruktbar väg framåt. Tidigare i år kunde man läsa i Die Welt att det förs en diskussion i Tyskland kring vad som skulle kunna betecknas som en ”Anti-stress” lagstiftning där lagstiftade begränsningar av mobil- och epostanvändning är en punkt. Det är dock tveksamt om ett sådant initiativ skulle få något större stöd varken hos arbetsgivare eller arbetstagare.

Debatten lär väl som sagt fortsätta. Förhoppningsvis har jag kunnat bidra med någonting i sammanhanget.

Nu har i alla fall min tid tagit och slut och det har blivit dags att gå hem!

// Calle