Sjuka kollegor på väggen i konferensrummet

Det är veckans tredje möte i konferensrummet. Jag har parkerat mig i stolen med kaffekoppen i ett försök att verka alert, men det är svårt att inte distraheras av skärmen på väggen. Där, i ett digitalt fönster, syns en blek gestalt insvept i en filt, en hög av näsdukar inom räckhåll och en tekopp balanserande på bröstkorgen.

”Förlåt, jag är lite snorig,” kraxar kollegan innan en hostattack skakar hela rummet – eller i alla fall hans bildruta. ”Men jag ville inte missa detta!”

Vi hummar förstående. Någon säger ”Oj, krya på dig!” men alla vet att vi egentligen menar ”Bra att du ändå dök upp.” Vi har blivit så vana vid att sjuka kollegor dyker upp på väggen i konferensrummet att vi knappt reagerar längre.

För när blev det egentligen oklart hur sjuk man behöver vara för att inte arbeta?

Tekniken har gjort oss evigt tillgängliga – även med feber

Förr i tiden var det enkelt. Om du låg däckad i feber, då var du hemma. Punkt. Möjligen ringde du in och lät chefen höra din mest nasala röst som bevis på din arbetsoförmåga. Men sedan kom digitaliseringen och förändrade spelplanen.

Plötsligt blev det möjligt att jobba hemifrån. Sedan blev det en förväntan. Och nu? Nu ligger vi nerbäddade i sängen med laptopen på magen, med Teams-möten mellan hostattacker och feberfrossor.

Problemet är att tekniken inte bara har möjliggjort arbete hemifrån – den har gjort det nästintill ofrånkomligt. När arbetsuppgifter och möten är digitala finns det ingen ursäkt att inte vara med. Ingen behöver hoppa in och täcka upp för dig, du kan ju ”bara lyssna in”. Det som en gång var ett privilegium har blivit en fälla.

 

Konsekvenserna av att vi aldrig får vara riktigt sjuka

Forskningen är tydlig: sjuknärvaro, det vill säga att arbeta trots att man egentligen borde vila, är inte bra. Studier visar att det kan leda till längre sjukdomsperioder, ökad stress och i värsta fall utbrändhet.

En studie av Kinman & Wray (2022) visade att 90% av akademiker i Storbritannien arbetade medan de var sjuka åtminstone ibland, och 52% gjorde det ofta eller alltid. De främsta orsakerna var arbetsbelastning, brist på ersättare och en arbetskultur där sjuknärvaro ses som ett tecken på professionalism. Konsekvenserna var ökad stress, utmattning och nedsatt arbetskvalitet.

En svensk studie baserad på data från SLOSH (Bergström et al., 2020) fann att sjuknärvaro var kopplat till försämrad hälsa på lång sikt och ökad risk för sjukskrivning. Särskilt drabbade var de med höga arbetskrav och låg kontroll, medan en stödjande arbetsmiljö kunde minska de negativa effekterna.

Det handlar också om en större strukturell förändring. Arbetet har blivit så individualiserat att vi ofta inte kan lämna över våra uppgifter till någon annan utan att det blir kaos. Och när tekniken gör det möjligt att jobba i alla tillstånd, blir sjukdom inte längre en anledning att pausa – bara en ny arbetssituation att anpassa sig till.

 

Vi behöver ta tillbaka rätten att vara sjuka

Att tekniken möjliggör distansarbete är fantastiskt – men det betyder inte att vi måste använda den hela tiden. Vi behöver dra en gräns. För när vi börjar förvänta oss att alla ska kunna arbeta i alla lägen, skapar vi en arbetskultur där ingen längre får vara riktigt sjuk.

Så nästa gång du ser en blek kollega på väggen i konferensrummet, insvept i filt och med glansiga ögon, kanske det är dags att säga något annat än ”Bra att du kunde vara med ändå.”

Kanske är det dags att säga:

”Stäng ner datorn. Sov. Vi ses när du är frisk.”

 

Referenser:

Kinman, G., & Wray, S. (2022). Better than watching daytime TV: Sickness presenteeism in UK academics. Studies in Higher Education, 47(8), 1724-1735. https://doi.org/10.1080/03075079.2021.1957813

 

Bergström, G., Gustafsson, K., Aboagye, E., Marklund, S., Aronsson, G., Björklund, C., & Leineweber, C. (2020). A resourceful work environment moderates the relationship between presenteeism and health: A study using repeated measures in the Swedish working population. International Journal of Environmental Research and Public Health, 17(13), 4711. https://doi.org/10.3390/ijerph17134711